Ta din säng och gå sa Lazarus i bibeln...nej nu är det Reinfeldt som säger så

Ingen skulle bli gladare  än mej om healingen från riksdagshuset börjar verka nu, ingen mer värk och inga mediciner. Yippi!
Funderar om det syns på något sätt, det är ju över 50 mil dit, hoppas att min healing inte krockar med nån annans och far fel.... GPS:n hittar inte Backe, så Reinfelt kolla kordinaterna noga

I oktober ska jag vara fri från all värk i alla leder därför att då ska jag börja jobba därför att mina sjukskrivningsdagar är slut. Måste "jobba" eller "aktiveras" i 87 dagar av 450 för att få vara sjukskriven igen för fler operationer. Men tyvärr måste dom anstå oavsett vad det får för negativ inverkan på kroppen, måste göra mitt beting först.
Skicka healingen nån gång!! Jag väntar! Bonusen blir kanske att det inte blir mer karvning i mina leder. Tack!

Åh, vad sakta tiden går....

Det är 4 veckor sen jag fick ett nytt knä. Har en form av blödarsjuka som heter von Willebrandt som verkligen ställde till det denna gång. Blev förvarnad om att det är en ganska blodig operation och det märktes. Knäet svall upp ordentligt efter och det gjorde ordentligt ont. Bara för denna sjuka så kommer det ta längre tid att komma i gång. Får mediciner för att det inte ska blöda så mycket och tur är väl det. Läkaren hade kontakt med medicinläkarna, Stockholm och Linköping för "sjukan". 
Måste verkligen längta efter att få gå riktigt igen, drömmer ibland att jag är ute och går utan kryckor och ingen värk. Har ingen värk kvar i knäet, det är bara så svårt att böja ordentligt än.
När jag fick veta för ca 10 år sen att jag hade denna form av blödarsjuka accepterade jag det inte, nu har jag lärt mej att leva med den. Kan känna oro ibland för hur det skulle gå om jag råkar ut för en olycka eller en stroke eller nåt sånt. Samtidigt kan man inte gå genom livet och vara orolig för om det händer. En större oro är för mina barn och barnbarn eftersom den är ärftlig och inte könsbunden.  Jag är den förste i släkten som jag vet som har  blivit testad och konstaterad blödarsjuk och det är svårt att få veta om tidigare generationer haft några symptom på den då de flesta är borta...
.

Nytt år...

Så har jul och nyår passerat... julen, är glad att jag har min familj, barn och barnbarn omkring mej. Svåra stunder kom och gick... minnen sedan länge tillbaka. Jular med farfar, Emma, mormor och morfar,dom är alla borta sedan länge. Första julen utan mamma. Saknar hennes tidigamorgonmeddelande på messen: Kunde vara: Idag har jag bytt i sängarna. Ska till Slå på möte. Pappa har plockat in x antal gurkor... det är sol... osv.. små vardagliga händelser.

Julveckan gick 2 stycken nära till bort. Den 20:e avled min kusins man i Norge och den 23:e gick vän och granne till pappa bort. Dom är 3 grannar som farit på ett halvår, i midsommras avled närmaste grannen. Pappa är ensam kvar av de som bodde i grannskapet när jag växte upp. Pappa som har blivit så ensam, ensamheten strålar ut från honom. Tur att han har katten, sina korsord och TV:n. Nu på lördag fyller han 80 år, mamma hade planerat något som hon inte hann berätta. Berätta, ja, så mycket som jag skulle ha viljat fråga henne om, så mycket vi skulle ha gjort....

Mammas begravning blev en fin upplevelse i kretsen av de närmast anhöriga, trots den svåra dagen. Vi hade den i Maria kapellet på Junsele kyrkogård. Maria kapellet är så fint och har en vidunderlig utsikt. Mamma hade fyllt i det Vita arkivet så det var bara att uppfylla hennes sista önskningar. Minns när hon talade om för flera år sen att hon fyllt i det, jag tyckte det var så hemskt. Men nu tycker jag att det var bra. Mamma ville bli kremerad och så blev det, det var också en sak jag hade svårt att ta in när hon sa det.

Men nu efter tycker jag att det är bra, Minneslunden i Junsele är så fin plats och ändå har jag bara sett den vintertid.

Nu hoppas jag att 2011 blir ett bra år. 2010 var också ett bra år, förutom att sorgen tog över på slutet. Man måste försöka se det ljusa omkring sej, även när det är som svartast...

I morgon lördag ska vi gå på tacksägelsegudtjänsten i Junsele kyrka, först läser de upp de som gått bort under veckan, sen läser de upp dom har har gått bort under kyrkoåret och tänder ljus för dom. Fick välja om dom skulle göra det i år eller nästa år. Vi valde i år därför att det kändes bäst så. Egentligen skulle mamma ha gått på gudstjänsten i morgon tillsammans med en väninna. Mina föräldrars granne och vän gick bort tidigare i år, men tyvärr blev det jag som får gå istället. Så fort allt förändras.
Ta väl hand om varandra!

Ena minuten är man full av planer för framtiden, nästa minut så förändras allt för alltid.

Min mamma, mina barns farmor och mina barnbarns "gamm-momma i Junsele" avled hastigt i lördags, den 30 oktober på sin namnsdag. Hon blev bara 72 år, pigg och aktiv var hon i det sista. Krämpor hade hon, men dom fick inte hindra henne från att vara aktiv. Med i många föreningar, hon for ofta till Sollefteå på möten och ordnade och donade med sammankomster i Junsele. Det var bland annat DHR som hon var engagerad i, de flesta föreningar hon var med i var sådan som hjälpte sjuka, handikappade och människor som behövde hjälp. Hon hjälpte många med olika saker, skjutsade till sjukhus och annat personligt. Jag hade inte själv förstått vilken person hon var, inte förrän nu, kanske för att det alltid har varit så. Hon hjälpte många under hela min uppväxt, utan personlig vinning och ära. Hon arbetade som hemsyster under min uppväxt och jag vet att hon gjorde mycket mer än hon behövde för de hon hjälpte. Släktingar, vänner och andra fick hennes hjälp på fritiden. Var in på banken hemma, fick bara fina ord för hur mamma osjälviskt hjälp folk "på byn", alla som ringt och kondolerat har berättat detsamma. Det som var utmärkande för mamma det var hennes sätt att hjälpa andra utan att framhäva sej själv, hon hjälpte inte till för att få utmärkelser och ära, utan för att folk behövde hjälp och hon kunde hjälpa dom, hon tog sej och gav tid.
För mej var hon mamma, den jag alltid kunde fråga om råd, hon som visste så mycket om allt möjligt. Har flera gånger nu tänkt, det ska jag fråga mamma om och i nästa tanke slås av att det kan jag inte göra längre.
Sorgen är svår och tung. Allt praktisk som ska göras efter det som hänt. Det har varit bra att kunna skingra tankarna med sånt, men så tungt att måsta göra dessa saker. Det finns ingen återvändo, det måste göras fastän man önskar djupt och innerligt att det aldrig har behövts göras.
Mamma hade gjort i ordning för sin begravning, det talade hon om för länge sen. Hon hade fyllt i "Det vita arkivet", vi vet precis hur hon vill ha det och så ska vi göra. Tyckte att det var otäckt när hon pratade om det från början, man vill inte tänka i de banorna att någon utav de nära och kära ska dö, men så är livet och nu är jag glad att dokumentet finns.
Pappa är snart 80 år och han har det mycket svårt nu, dom firade sin 54:e bröllopdag den 20 oktober i år, så dom fick många år tillsammans. Det är så svårt att se pappas sorg.
Men jag kommer alltid att minnas mamma med glädje, hon var för det mesta glad och lättsam, pratade med alla, hennes roliga och träffsäkra kommentarer, hennes busighet och spjuvriga blick, men också hur bestämd hon kunde vara. Min mamma var väldigt lik min morfar i sättet och om det finns ett liv efter detta har dom nu träffats och då har dom roligt. Hon sa alltid att hon var "pappas flicka" (min morfars)

Emelie 3 år

I dag fyller vår goa lillpiga Emelie 3 år, tänk va tiden går fort. Vi som grattar är farmor och Jonas, Ulf, Christian, Albin och Jonia

Sommarstängt !

Ha en trevlig sommar!