Ena minuten är man full av planer för framtiden, nästa minut så förändras allt för alltid.

Min mamma, mina barns farmor och mina barnbarns "gamm-momma i Junsele" avled hastigt i lördags, den 30 oktober på sin namnsdag. Hon blev bara 72 år, pigg och aktiv var hon i det sista. Krämpor hade hon, men dom fick inte hindra henne från att vara aktiv. Med i många föreningar, hon for ofta till Sollefteå på möten och ordnade och donade med sammankomster i Junsele. Det var bland annat DHR som hon var engagerad i, de flesta föreningar hon var med i var sådan som hjälpte sjuka, handikappade och människor som behövde hjälp. Hon hjälpte många med olika saker, skjutsade till sjukhus och annat personligt. Jag hade inte själv förstått vilken person hon var, inte förrän nu, kanske för att det alltid har varit så. Hon hjälpte många under hela min uppväxt, utan personlig vinning och ära. Hon arbetade som hemsyster under min uppväxt och jag vet att hon gjorde mycket mer än hon behövde för de hon hjälpte. Släktingar, vänner och andra fick hennes hjälp på fritiden. Var in på banken hemma, fick bara fina ord för hur mamma osjälviskt hjälp folk "på byn", alla som ringt och kondolerat har berättat detsamma. Det som var utmärkande för mamma det var hennes sätt att hjälpa andra utan att framhäva sej själv, hon hjälpte inte till för att få utmärkelser och ära, utan för att folk behövde hjälp och hon kunde hjälpa dom, hon tog sej och gav tid.
För mej var hon mamma, den jag alltid kunde fråga om råd, hon som visste så mycket om allt möjligt. Har flera gånger nu tänkt, det ska jag fråga mamma om och i nästa tanke slås av att det kan jag inte göra längre.
Sorgen är svår och tung. Allt praktisk som ska göras efter det som hänt. Det har varit bra att kunna skingra tankarna med sånt, men så tungt att måsta göra dessa saker. Det finns ingen återvändo, det måste göras fastän man önskar djupt och innerligt att det aldrig har behövts göras.
Mamma hade gjort i ordning för sin begravning, det talade hon om för länge sen. Hon hade fyllt i "Det vita arkivet", vi vet precis hur hon vill ha det och så ska vi göra. Tyckte att det var otäckt när hon pratade om det från början, man vill inte tänka i de banorna att någon utav de nära och kära ska dö, men så är livet och nu är jag glad att dokumentet finns.
Pappa är snart 80 år och han har det mycket svårt nu, dom firade sin 54:e bröllopdag den 20 oktober i år, så dom fick många år tillsammans. Det är så svårt att se pappas sorg.
Men jag kommer alltid att minnas mamma med glädje, hon var för det mesta glad och lättsam, pratade med alla, hennes roliga och träffsäkra kommentarer, hennes busighet och spjuvriga blick, men också hur bestämd hon kunde vara. Min mamma var väldigt lik min morfar i sättet och om det finns ett liv efter detta har dom nu träffats och då har dom roligt. Hon sa alltid att hon var "pappas flicka" (min morfars)