Det är 4 veckor sen jag fick ett nytt knä. Har en form av blödarsjuka som heter von Willebrandt som verkligen ställde till det denna gång. Blev förvarnad om att det är en ganska blodig operation och det märktes. Knäet svall upp ordentligt efter och det gjorde ordentligt ont. Bara för denna sjuka så kommer det ta längre tid att komma i gång. Får mediciner för att det inte ska blöda så mycket och tur är väl det. Läkaren hade kontakt med medicinläkarna, Stockholm och Linköping för "sjukan".
Måste verkligen längta efter att få gå riktigt igen, drömmer ibland att jag är ute och går utan kryckor och ingen värk. Har ingen värk kvar i knäet, det är bara så svårt att böja ordentligt än.
När jag fick veta för ca 10 år sen att jag hade denna form av blödarsjuka accepterade jag det inte, nu har jag lärt mej att leva med den. Kan känna oro ibland för hur det skulle gå om jag råkar ut för en olycka eller en stroke eller nåt sånt. Samtidigt kan man inte gå genom livet och vara orolig för om det händer. En större oro är för mina barn och barnbarn eftersom den är ärftlig och inte könsbunden. Jag är den förste i släkten som jag vet som har blivit testad och konstaterad blödarsjuk och det är svårt att få veta om tidigare generationer haft några symptom på den då de flesta är borta...
.
Barnbarnen
Emelie, Emma, Zeth och Lilly
